Fyfan!
Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag längtar till ultraljudet, och just nu känns 3 dagar som tre år! Jag skulle vilja gå & sova nu & vakna när de är dags. Varje gång jag tänker på ultraljudet så pirrar det till i magen!
Förut innan jag kände sparkar så var jag så orolig att den skulle vara död!
Det var liksom det ända jag brydde mig om, jag var så orolig. Dag ut & dag in gick jag & oroade mig för det där lilla knytet i magen. Men när man äntligen känner sparkarna så blev man så lugn. Den lever! Mamma sa alltid till mig att jag skulle skärpa mig när jag var som mest orolig. Hon sa jämt "men du ser ju att magen växer".
Nu när jag vet att den lever, så är man orolig för att något ska vara fel. Låt bara allt vara bra :) Det är det ända jag ber om. Att det ska komma ut en välskapt liten bebis, kön spelar ingen roll.
Jag har aldrig känt sån här längtan efter något förut, jag kan inte beskriva hur det är!
Jag bara går & väntar & väntar känns det som.
Tur att jag ska bort till Sarah imorgon och sova där så jag inte tänker på mycket på det.

Klockan är nu runt nio, jag känner mig inte speciellt trött. Jag antar att det har gått över till övertrött. Har huvudvärk & mår illa. Det måste vara sömnbristen. Ska fan aldrig vara uppe sådär länge, ialla fall inte under graviditeten! (Förlossning borträknad xD) Jag som är van att sova 8-9 timmar varje natt sen helt plötsligt så får min kropp 2 timmars sömn, usch! Sen tar ju bebisen så mycket kraft av en, så man orkar ju inte ett skit om man inte har sovit.

Blir nog färga håret imorgon ialla fall, jag orkar inte nu. Ska bli skönt att få utväxten färgad! För usch vad jag är trött på den. Nu ska jag faktiskt snart krypa ner i sängen & försöka sova så jag är pigg och utvilad imorgon.
Hörs imorgon :)